kl 19.58 var katastrofen ett faktum! Tankarna blev nattsvarta i 0-100 på 1,2 sekunder och jag förvandlades från Hugh Grant i Notting Hill till Jack Nicholson i The Shining. Efter ett antal samtal senare som alla hade inletts ungefär i stil med: " Era fittor" samt några små snabba jabbar efter alla lösa föremål i lägenheten var det fortfarande ett faktum: Com-hem hade lagt ner lagom till försnacket inför champs semin.

Klockan hade blivit 20.30 och där stod jag nu, singel, hemlös och planerade ett självmord som skulle visa världen betydelsen av fungerande sportkanaler. Jag skulle bli martyren framför alla andra.

Sedan kom tanken: Mike, har du verkligen försökt allt?  Då kom jag plötsligt ihåg att det finns en nyöppnad  sportbar 75 meter från my sorry ass. Kunde det verkligen stämma? Efter att ha slagit mitt personliga rekord på kort distans, med ett par nya löparskor som jag nu tackade gud för, satt jag där nästan ensam framför en skärm som
var minst 1000 tum stor och sippade på en kall.  Då slog det mig: Jag är den lyckligaste killen på jorden! Sedan säkrade Man Fucking U dubbeln (Champs och ligan) redan efter 10 minuter och då tänkte jag om: Om jag hoppar nu, kan jag gå lycklig.

/Mike